Våld mot barn

Våldet mot barn kan vara fysiskt, psykiskt, sexuellt eller ta uttryck som omsorgssvikt. Barn som bevittnar våld i nära relationer definieras som utsatta för psykisk misshandel.

FN:s konvention om barns rättigheter

Artikel 19: Barnet har rätt att skyddas mot psykiskt, fysiskt, och sexuellt våld samt vanvård och utnyttjande av föräldrar eller andra.

Fysisk barnmisshandel

Våld mot barn, fysisk barnmisshandel, är ett stort folkhälsoproblem och en allvarlig kränkning av barns mänskliga rättigheter. Våldet hotar barns utveckling och hälsa på kort och lång sikt. Den omedelbara risken ifråga om misshandel är de fysiska skadorna, som kan leda till allvarliga konsekvenser.

Exempel på misshandel

Exempel på misshandel med risk för livslånga skador/handikapp är "Shaken baby syndrom", "Münchhausens syndrom by proxy" och "Battered child syndrom".

De psykiska skadorna är även de av livslång natur och uppkommer också vid mer lindriga former av misshandel bl.a. genom sin påverkan på anknytningsprocessen mellan föräldrar och barn. - Den person som skall utgöra en trygg hamn för barnet är samma person som skadar det.

Utsatt för fysiska övergrepp som barn överrepresenterade inom barn- och vuxenpsykiatrin

Personer som utsatts för fysiska övergrepp som barn är överrepresenterade bland patienter inom barn- och vuxenpsykiatri med diagnoser som posttraumatiskt stresssyndrom, depression, relationsproblem, personlighetsstörningar, missbruk och antisocialt beteende.

Sverige först att förjuda aga av barn

Sverige blev 1979 det första land i världen som förbjöd all kroppslig bestraffning av barn. Våld mot barn i alla dess former är sedan dess förbjudet i vårt land och betraktas i rättslig bemärkelse som misshandelsbrott i likhet med våld mot vuxna personer.

Attityder mot och förekomst av våld mot barn har förändrats radikalt de senaste 50 åren. Studier visar att på 1960-talet utsattes i det närmaste alla barn för våld, på 80-talet hälften av barnen (Gilbert R, et al. Lancet 2009).

På 2000-talet har nationella kartläggningar genomförts som visar att andelen barn som rapporterar att de utsatts för våld är 13 % i studier både 2001 och 2007 (Statens offentliga utredningar 2001:18, Stiftelsen Allmänna barnhuset 2007). Den tidigare minskningen har alltså avstannat, vilket kan tolkas som att vi nu nått den punkt där allmänpreventiva insatser inte längre har effekt. Insatser måste istället inriktas på att se riskgrupper och upptäcka barn som utsatts.

Polisanmälningar om misstänkt barnmisshandel ökar drastiskt

I motsats till minskande prevalenstal har däremot antalet polisanmälningar om misstänkt barnmisshandel ökat drastiskt från 1980-talet och fram tills nu, vilket tolkats som en ökad vaksamhet och minskad tolerans mot våld mot barn.

Undersökning i Sörmland

I Sörmland har frågor om våld i familjen ställts till alla elever i årskurs 7, 9 samt 2 på gymnasiet i populationsstudien Liv & Hälsa ung 2008 (n=8494). Data från undersökningen, som är den hittills största i Sverige, har analyserats i samverkan med Linköpings universitet och finns publicerad i vetenskaplig tidskrift (Annerbäck EM, Acta Paediatrica 2010).

Studien, visade att 15 % av alla elever rapporterade att de blivit slagna av förälder/omsorgsperson och att 42 % av dessa hade blivit utsatta för upprepat våld. Biologiska föräldrar var oftast förövare av våldet (84 %) och fördelningen av kön mellan förövarna var i det närmaste lika mellan män och kvinnor Det fanns dock en övervikt av män som förövare av upprepat våld.

Data från undersökningen bekräftade också vad som tidigare visats, att det finns ett starkt samband mellan att ha varit utsatt för våld och ohälsa hos ungdomarna och att de utsatta eleverna i högre utsträckning än andra uppvisade riskbeteenden.

Mörkertalet

I den ovan nämnda studien i Sörmland framkom att endast 7 % av de barn som blivit utsatta för våld hade berättat detta för någon myndighetsperson, vilket indikerar att mörkertalet är mycket stort. En tredjedel hade inte berättat för någon och om man berättat för någon har det oftast varit för en jämnårig.

Samband våld mot barn och partnermisshandel (IPV)

915 (10.8 %) eleverna i studien rapporterade att det förekommit våld mellan de vuxna i familjen och av dessa hade mer än hälften (58 %) också utsatts för våld själva. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan förövarnas kön, men män var överrepresenterade som förövare av upprepat våld och i det avseendet ansvariga för mer allvarlig barnmisshandel.

Det starka sambandet mellan partnermisshandel och barnmisshandel är ett observandum för alla som arbetar med dessa frågor. Barnens situation måste uppmärksammas och utredas, då vi får kännedom om att exempelvis en kvinna utsatts för misshandel . Det kan på samma sätt finnas skäl för att uppmärksamma risken för våld mellan de vuxna då barnmisshandel upptäcks.

Samverkande belastningfaktorer som kan leda till barnmisshandel - en teoretisk modell

Bakgrundsfaktorer till våld mot barn finns på olika nivåer och innebär oftast att olika belastningsfaktorer ackumuleras och samverkar med varandra. En teoretisk modell för detta kan formuleras som;

Barnmisshandel uppstår då fyra faktorer finns för handen samtidigt;

  1. En person med benägenhet att använda våld i konfliktsituationer. Exempel är de familjer där våld mellan de vuxna förekommer, psykiskt sjuka föräldrar, föräldrar med missbruk och andra förhållanden som försämrar impulskontrollen hos den vuxne.
  2. En onormal belastning på förövaren och familjen, som upphäver de spärrar som annars finns mot att använda våld. Social och ekonomisk belastning på föräldrar likaväl som sjukdom i familjen kan utgöra den stress som utlöser det våldsamma beteendet.
  3. Brister i det sociala nätverket, som inte förmår skydda barnet. Att växa upp i familjer som bor och lever isolerat från ursprungsfamiljer, släkt, vänner och grannar utgör en allvarlig riskfaktor. Ingen ser vad som sker och barnet har inte någon att naturligt vända sig till.
  4. Ett barn som inte förmår skydda sig själv. Detta gäller de minsta barnen, barn med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom samt barn i familjer där maktstrukturen hindrar dem att protestera vilket kan gälla i fall av "hederskultur" bland invandrade familjer, men även i andra fall.

Modellen ovan kan även gälla vuxna personer, som på grund av funktionsnedsättning inte kan skydda sig själva och som lever i beroendeställning till sina anhöriga.

Uppdaterat: 20 juni 2018
3W4Y